ULTRALJUD VS LANDMÄRKEN

De flesta av har lärt att lägga CVK med Seldingerteknik och bara anatomiska landmärken som hjälp, och gör det fortfarande. Trots att flera studier har visat att de olika metoderna där vi använder ultraljud är säkrare. 

Vid centalvenös kateterisering  finns en betydande risk för komplikationer i form av pneumothorax, hemothorax, blödningar, arteriel punktion, nervskador eller till och med hjärttamponad. De flesta av dessa upptäcker vi aldrig eftersom de försvinner i den större kliniska bilden och för att vi inte letar efter dem.

En subklinisk pneumothorax upptäcks inte då den är så liten att den inte syns tydligt på rtg-thorax där vi dessutom nöjer oss med att konstatera att CVKn ligger på rätt plats. Så vi kommer undan med landmärkestekniken eftersom komplikationerna i de flesta fall inte är speciellt allvarliga och dessutom är ‘osynliga’.

Men om man verkligen letar efter komplikationer blir bilden en annan. Incidensen av komplikationer är betydligt större än vad vi tror. De flesta studier visar exempelvis att runt 5% av alla patienter får pneumothorax i någon grad, runt 5% får hemothorax i någon grad, några procent får nervskador och så vidare.

I de allra flesta fall blir komplikationerna milda, begränsade varianter som inte behöver någon intervention för att försvinna. Men vi vet att alla dessa kan resultera i livshotande tillstånd ensamma eller tillsammans med annan samtidig sjukdom.

Så vi vet att komplikationsfrekvensen är betydlig. Och vi vet att dessa är potentiellt farliga. Så varför inte försöka eliminera komplikationerna?

Lösningen kan vara olika ultraljudstekniker som ser ut att kunna eliminera eller betydligt reducera incidensen av de flesta komplikationerna. Flera studier talar för detta. Här är en av dem, en relativt ny studie som puclicerades i Critical Care Medicines julinummer.

Fyrahundra patienter som fick CVK i vena subclavia randomiserades till antingen ultraljudsvägledd (US) eller landmärkesbaserad (LM) kateterisering av vena subclavia. I US-gruppen visualiserades vena subclavia i sitt longitudinella plan i realtid under hela ingreppet.

Resultaten reddovisas i tabellen.

 

 

 

 

 

Mest slående är att success rate var 100% i US-gruppen jämför med 87,5% i LM-gruppen. Det är väl egentligen inte så konstigt eftersom man i US-gruppen såg venen innan man stack. Intressant blir det när det visade sig att man i US-gruppen även fick ventillgång dubbelt så snabbt i US-gruppen jämfört med i LM-gruppen. 

Vi ser också att man i US gruppen inte fick någon pneumothorax, hemothorax, hjärttamponad eller nervskada på dessa tvåhundra patienter.

Alltså verkar den ultraljudsbaserade tekniken vara både snabbare och säkrare.

Alla studier har begränsningar och den viktigaste begränsningen för mig är att den gjordes på intensivpatienter i ett lugnt skede och inte på en stormande akutmottagning med ostabila patienter. Den akuta situationen är naturligtvis en helt annan verklighet.

Abstract på studien finns här.

 

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *