MOUTH-TO-NOSE

Mun-till-mun-ventilation (MTM) har försvunnit från HLR-algoritmerna för vuxna. Teorin grundade sig på experiment från en man som hette Safar som på 50-talet lyckades bibehålla SaO2 över 90% hos frivilliga patienter i anestesi.

I praktiken fungerar det som bekant inte. Av flera orsaker. En amatör, en lekman, klarar inte hålla fri luftväg. Konsekvensen blir att inblåsningarna inte blir ibättre än den ventilation kompressionerna ensamma ger. Och, viktigast, momentet med inblåsningar distraherar från det som verkligen är viktigt, kompressionerna.

Compliance med algoritmerna bland befolkningen var dessutom eländig. Det är svårt att motivera en redan rädd amatör (eller yours truly för den delen…) till att göra fungerande ventilationer på en okänd person med slem, blod, lungödem och annat bubblande ur munnen.

Så äntligen har inblåsningarna försvunnit ur algoritmerna. Sett i ljuset av det vet jag inte hur den här studien från Anesthesiology passar in.

Författarna hävdar iaf alla fall att det är bättre att göra mun-till-näs-ventilationer. (MTN). Det verkar som om MTN-ventilationer är signifikant mer effektiva åtminstone hos patienter som ligger med huvudet i neutral position (då luftvägen med större sannolikhet är obstruerad).

Tekniken beskrivs på bilden. Förmodligen kommer inte den här studien att förändra på någonting. Jag hade dessutom aldrig fått för mig att delta i en sådan studie.

This entry was posted in AHLR. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *