DOA?

En bild som jag hoppas illustrerar en av fällorna med att transportera riktigt dåliga patienter. Varje ruta motsvarar cirka tio minuter i tid. Blodtrycket som uppmättes syns som v-tecken och linjerna som förbinder dem. Pulsfrekvensen syns som punkter i diagrammet.

 

Vi ryckte ut till ett litet landsbygdssjukhus där det fanns en patient med en sannolik GI-blödning. Under samtalet med min bakjour fick jag veta att han hade våldsamma blodiga kräkningar och att han var cirkulatoriskt instabil. Bakjouren var osäker på om vi skulle hinna fram i tid och lovade kontakta mig om patienten dog innan vi hann fram. Vi visste ungefär vad som väntade oss och tömde vårt egna lager på blod och plasma.

Efter någon timmes flygning landade vi gick till akutrummet på den lilla akutmottagningen där en allmänläkare och några sjuksköterskor tappert och frenetiskt försökte resuscitera en nästan utblödd patient. Vi fick veta att det rörde sig om en känd alkoholist med en sannolik varicerblödning. Status när vi anlände syns på diagrammet. Ett blodtryck på 60/30. En pulsfrekvens på 120. En klassisk blödningschock.

Vi bestämde oss för att patienten var för ostabil för att transporteras. Vi bestämde oss för att stabilisera patienten innan avfärd. Att få in en CVK var bara att glömma men ‘Lokalbefolkningen’ hade redan säkrat flera fungernade grova venfloner.

Efter en timme eller två med agressiva transfusioner, vätska och pressorbehandling klarade vi så sakteliga få upp trycket. Då det systoliska trycket närmade sig hundra fick vi palpabla radialpulsar och patienten såg bättre ut. Blodgasen var eländig. Eftersom vi nu kände oss lite tryggare började vi rigga för transporten med allt vad det innebär i form av tejpning, telefonsamtal, kablar och monitorering.

Vi samlades runt sängen och förberedde oss för att lyfta patienten över till helikopterbåren. Vi tog tag i lakanen och lyfte försiktigt över patienten. Och då, som ses i diagrammet, rasar trycket genom golvet, patienten går i PEA och efter någon minut i asystoli. Vi gav upp. Det fanns inget mer att hämta och patienten förklarades död.

Förloppet illustrerar en realitet då man transporterar riktigt sjuka patienter.

När vi flyttar patienter händer det saker i den kritiskt sjuke patienten.

Jag vet naturligtvis inte vad som hände i det aktuella fallet med någon större säkerhet men det händer saker när vi fysiskt flyttar sjuka patienter. Är det en blödande patient, som i detta fallet, lossnar koagel och proppar och blödningen fortsätter på nytt. När vi flyttar en patient i chock, oavsett bakomliggande orsak, så mobiliserar vi en massa gammalt toxiskt blod som är surt, kallt och fullt med slagg, cytokiner, toxiner och fan vet vad. Det händer saker när vi fysiskt flyttar patienten oavsett om det är en IVA-patient som ska flyttas till CT-britsen, en utblödd traumapatient eller en septisk patient som det ska tas lungröntgen på.

Andra saker jag funderade på i helikoptern på väg hem:

Skulle vi kanske bara ha ‘scooped and ran’?
Ska vi ha Sengstaken-sonder på helikoptrarna?
Var det kört från början i det här fallet? Förmodligen.

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *